BexGnällBok

Läste precis en artikel om att unga hade haft råd med bostad om de inte köpte avokadotoast och latte. Sedan läste jag en artikel om "Millenial Culture". Läste självklart kommentarerna också. Och jag känner mig kluven. När man pratar om "yngre generationen" mot "äldre generationen" så är det alltid samma kommentarer som dyker upp. Livet var svårt förr också, man stressade också över pengar. Man slösade inte pengar på onödiga saker. Eller det är svårt att vara ung idag och de äldre förstår inte detta. Vi yngre kämpar. Ni yngre vill få allt serverat på ett silverfat. 

Känner mig kluven, för det är som att man är i mitten av dessa generationer. Jag kan väl också tycka att det finns många unga idag som inte vill lägga manken till och lyckas. Sedan tror jag att den äldre generationen är lite dålig på att lyssna och sätta sig in i de nya utmaningarna som finns. Jag kan ju bara prata om min egna erfarenhet och mitt liv och vad jag tycker.

 

T.ex. från den äldre generationen "Man får ta det skitjobben som finns, du är ung och klarar av att jobba mer". Ja, jo, visst får man nöja sig med en timanställning på något stressigt och troligen inte så bra betalt jobb när man slutar gymnasiet. Däremot här sitter jag, snart 24, och har haft samma jobb under hela tiden. Problemen jag har stött på är: Timanställningen, för att hålla dig relevant och "en duktig anställd" så ska du ta alla pass du får, ge upp all tid runt om dig för jobbet. Självklart, som en duktig anställd gjorde jag detta, vilket ledde till att min psykiska ohälsa blev värre. Jag mådde psykiskt dåligt innan detta också, men det blev ju inte bättre av att sluta ta hnd om min själv och bara fokusera på jobb. Det har ju inte bara varit psykiskt, utan jag har också problem med iallafall en av mina handleder. Dessutom har jag ont i nacken och mellan mina skulderblad, just idag är det till och med lite jobbigt att andas. Skulle nog behöva massage, men det kostar pengar, och räkningar och mat är ju iofs också rätt viktigt. Däremot förstår jag den äldre generationen. Vi yngre har blivit matade med "du kan nå dina drömmar", "följ dina drömmar", "du kan bli vad som helst". Självklart nöjer vi yngre oss inte med vad som helst pga detta. Man förvändtar sig guld och gröna skogar, vilket i mitt fall fortfarande inte äns finns i sikte. Detta gör faktiskt mig lite stressad. Jag brukar fundera på om livet inte blir mer än detta, om jag är dömd, straffad eller har en förbannelse över mig. Jag vill ju göra annat, jag vill lyckas och jag vill lyckas inom något jag trivs med. Detta känns inte som att det borde vara omöjliga drömmar att uppnå, men ändå är dom så långt borta. Och då jämför man sig själv med personer som hoppas på att bli nästa rockstjärna. Mina drömmar känns ju inte så orealistiska. Man börjar ju ändå undra, när man som jag inte kommit längre när man är snart 24. 

 

Den yngre generationen är dock rätt dyr av sig. Dvs vi slösar mycket. Istället för att baka själva så tar man en fika på espresso house eller starbucks, eller annat valfritt café. Istället för att köpa hem och laga en fin middag hemma så går man ut och äter på restaurang. Man äter ju dessutom inte billigt, typ McDonalds och Max (eller ja, ibland gör man ju det också, men det är fortfarande billigare att göra burgare hemma). Man äter mer än gärna sushi, lövbiff, belgiska våfflor, ja ni förstår, sådant som inte direkt är billigaste alternativen. Inte bara det kostar. Man har ju också gymkort, istället för att träna hemma. Man köpa hem saker för protein shakes, smoothies och annat som kostar. Dessutom köper man sällan det billigaste utan det ska vara mycket hälsogrejer från affären och det kostar. Sedan vill man ju ut och se världen, träffa de där vännerna man lärde känna online. Och dom kan ju finnas i USA, Australien, Japan eller en tågresa till annan ort. Jag känner flera som har åkt utomlands, även i min egna ålder. Jag däremot har sett Danmark, Polen, Turkiet och sedan en del av Sverige. Så spännande har mina resor varit. Sedan har vi yngre lite problem med att vi jämför oss med varandra. Sedan ska vi inte prata om hobbys, iofs kan hälsogrejen vara en hobby. Men inte bara den kostar. Jag själv är gamer, och streamer, detta kostar ganska mycket. Dessutom är jag nörd och tycker om mycket tv-serier, filmer, spel(både sällskap/brädspel och dator/videospel). Vi har fler hobbys, och de nya hobbysen som finns är rätt dyra. På gott och ont, jag anser att man behöver en rolig hobby, sedan är det synd att just jag skulle bli spelintresserad, skulle ha blivit intresserad av typ stenar, det hade varit mycket billigare.

 

Att den yngre generationen skulle vara gnällig tror jag inte riktigt. Vi är nog mer sådana som säger vad vi tycker och tänker mycket oftare än man gjorde förr. Vi vågar prata om våra problem öppet och hur vi ser saker. Det är inte nödvändigvis gnäll, utan mer att vi vill bli hörda. Man ska använda sin röst, det tycker jag. För det finns mycket i detta samhället som behöver ändras. Och alla har sina sätt att lösa de problem som finns på. Däremot kan jag tycka att det finns många, både yngre och äldre som är dåliga på att diskutera och lyssna. För det mesta idag är en debatt, man vill få sin åsikt hörd, men man vill inte lyssna på andra. Kom igen Sverige, vi är lite smartare än så eller hur? Vi kan faktiskt diskutera. Så skärpning!
Som sagt dock så pratar vi mycket om våra problem, hurvida vi har mer eller mindre problem än tidigare generationer vet vi inte. Men det har visats att vi har en stressigare tillvaro, vilket leder till ökad psykisk ohälsa. Vi får mer information snabbt via internet, man kan hålla kontakten på helt andra sätt. Man kan höras av till varandra över hela världen, detta innebär också att man kan höras av vilken tid på dygnet som helst. Vi yngre lever ett 24/7 liv online, ett 8-16 Mån-Fre på jobbet(för den med den turen att ha ett sådant jobb) och ett privat liv med familj och vänner. Dessutom är många timanställda och som sagt ovan så vill man vara en duktig anställd, så man kan tjärna tillräckligt för alla utgifter. Det är klart att tillvaron är lite mer stressad än vad den har varit.

 

Låt oss också prata högskola. Detta är ett stressmoment. Den äldre generationen verkar tycka att man ska gå sina 3 år(eller vad man nu har) och sedan nöja sig. Vilket jag personligen, troligen inte kommer göra, mest för att jag en dag vill bli doktorand. Bara för att, jag har inget större mål med det. Iallafall, självklart kan man nöja sig med sina 3 år. Men idag tar oftast inte en 3-årig utbildning, bara 3 år. Varför? För allt är vetenskap, även det som omöjligen kan vara vetenskap, det är också vetenskap. Jag menar, hade jag velat forska och gå den sortens vetenskapliga utbildning, så hade jag gjort det och det är bra att det finns. Däremot så går jag Journalist och Medieproduktion. Detta är mest praktiskt. Du ska göra radio, skriva artiklar, fota, filma och lära dig lite om det juridiska. Detta är allt självklart viktigt och behövs. Och jag älskar att lära mig detta. Däremot vet jag att jag ska skriva en uppsats för att få examen. En vetenskaplig uppsats. Detta är klart att man kan göra detta på ämnet, det är inte omöjligt. Men varför? Varför ska jag kunna skriva vetenskapliga texter i mina hemtentor. Vetenskapliga papers om journalist yrket. Jag ska ut och gräva, jag ska ut och göra podcast, prata i radio, filma, fota, skriva om allt möjligt. Och självklart behöver jag lära mig allt detta för att kunna göra ett bra jobb i att bli förstådd och så att så många som möjligt kan läsa det jag skriver. Men vad är nyttan att jag kan referara i ett paper och skriva vetenskapligt. För vetenskapligt skrivande är inte tyckande. Liksom "varför vill du bli journalist" bör inte besvaras vetenskapligt. "Enligt Herrn i Boken(s. 65, Hurrdurr 2010) så är journalist ett yrke för personer som gillar att vara nyfikna." Det är klart att det går att göra saker vetenskapliga, men bör de vara vetenskapliga? Detta är väldigt stressande eftersom det numera inte bara spelar någon roll hur duktig jag är på alla medieproduktionsdelar eller mitt skrivande. Utan också hur duktig jag är på att skriva vetenskapliga texter. Jag ska bli journalist, inte vetenskapsman. Som jag nämnt tidigare, vill jag någon gång bli doktorand, och då behöver man mycket vetenskap, men kom igen. Allt behöver inte vara vetenskap, jag kan väl få välja när jag ska bli doktorand, eller ska jag bli det direkt när jag går på högskola? Det är så högskolans värld ser ut just nu. Allt är vetenskap, och allt har ett vetenskapligt moment. Lycka till att klara högskolan på 3 år. Högskolan är inte den samma vad den en gång varit. Det är mer stressande idag, eller ja, det är jag väldigt säker på.

 

Nåväl, nu ska jag återgå till den vardaliga stressen med flytt mitt i mitt redan stressiga liv. Skola, jobb och psykisk ohälsa, släng på lite dåligt självförtroende, eller dålig självbild, eller båda två. Där har ni en utmaning. Så lite flyttstress och försöka ha ett socialt liv, eller ja, snarare lite ledigt mellan allt. Fan vad skoj! Pusshej // Bex