BexGnällBok

 

 

Jag vill börja med att säga att jag varken pekar finger på kollegor, arbetsgivare eller chefer. Jag har inte varit utsatt för mobbning eller "dåligt kamratskap" eller vad man nu kan kalla det. Utan detta är något som troligen mest sitter i mitt huvud och sedan hjälper det inte att inte ha någon att prata med och anförtro sig åt på jobbet när det blir tungt. Nu är det ju så att jag inte heller har försökt prata om det med kollegor, så självklart är det lika mycket mitt egna fel.

Och sen har jag glömt att ta med mitt ångestdämpande till jobbet, vilket inte heller är särskilt bra när man har mycket ångest, som jag. 

 

Iallafall här är min upplevelse: Det känns som att jag måste vara en exemplarisk anställd, jag känner den pressen på mig då jag dels vill göra ett bra jobb och dels har familj som jobbar inom samma arbetsgivare. Detta har gett rykten, vet inte om någon tror dom idag, men en gång i tiden fanns det iallafall en person som tyckte att jag gled på en räkmacka på jobbet. Detta gjorde pressen värre än vad den redan var. Inte nog med det så är jobbet i sig tungt både fysiskt och psykiskt som det är. Det hjälper inte att jag känner mig malplacerad. Det känns som att personerna runt om mig älskar sina jobb, detta är vad dom vill jobba inom. Jag vill inte det, jag vill absolut inte stanna här tills jag går i pension, vill inte äns jobba inom denna branschen. Dessutom har jag inte hittat någon med samma intressen som jag. 

Jag har jobbat inom detta i ca 5 år eller så. Jag vill arbeta. Jag har kunnat tänka mig ta "vilket jobb som helst" och nu hamnade jag hr och har varit här i 5 år och har ännu inte äns fått en chans på något annat jobb. Detta är väldigt frustrerande då jag vill arbeta, och jag behöver arbeta. Men kan man inte få välja jobb själv? Eller är det bara för folk som gått 5 år på högskolan? Om det nu äns räcker. Det är lite så det känns. 

Varje natt så har jag ångest så jag nästan håller på att kräkas. För jag vill inte vara där. Inatt skrev jag en dikt, då jag gör det för att samla mina tankar och distrahera mig från min ångest. När jag läser igenom vissa av mina egna dikter så blir till och med jag lite ledsen. Ska jag behöva må så här? Varför finns det inga andra alternativ?

Och nej, att vara sjukskriven från inget jobb alls och få vad? Kanske 1000 kr från försäkringskassan känns absolut inte värt, då det inte äns räcker till mat för en månad, än mindre andra utgifter som man har som vuxen. kan man äns vara sjukskriven utan att äns ha en fastanställning? Jag vet inte.

För ett år sedan kände jag att jag nått botten, men istället för "den enda vägen är upp" så tyckte min hjärna att det var rimligare att "gräva djupare". Jag vet att jag kommer ta mig igenom denna sommaren också och jag vet att jag tillslut kommer må bra, en dag.

Men just nu känns det som att jag är den enda som jobbar där jag inte trivs till den punkten att jag får dödslängtan och då känns inte livet rättvist.

 

Nu har jag tagit mina meds och en atarax och nu ska jag sova för att sedan ta mig tillbaka till jobbet inatt.

Godnatt // Bex