BexGnällBok

Jag drömmer mig oftast bort till en annan verklighet. Ibland kan det vara lite fantasifullt som i mina datorspel. Men oftast är det bara en annan vardag. Där jag orkar göra allt som ska göras utan problem. Där jag kan ta mig ut, umgås med vänner. Där jag ler och skrattar varje dag. Är detta orimligt? Ångest är något som kanske kommer, men inte alltid. Där jag ser mig i spegeln varje dag och tycker om det jag ser. Där jag inte behöver drömma mig bort till en annan verklighet. 
Ibland vill jag bara sätta mig på ett flyg/tåg whatever. Bara åka iväg, börja om på nytt. Jag vet inte varför. För jag vill inte lämna min familj eller mina vänner. Jag vill bara kunna starta om, som att all skit inte fanns och därifrån fortsätta mitt liv. För det känns som att kommer jag dit, så blir det inte lika svårt att fortsätta.

Världen funkar inte så, och det vet jag. Istället drömmer jag mig bort till en annan verklighet och fortsätter kämpa i denna verkligheten. För om jag aldrig sluta kämpa så borde verkligheten jag önskar mig bli till min verklighet. 

 

Nu ska jag fortsätta städa, sjunga, dansa och låtsas som att allt är perfekt och bra.